- Glafsfjordsdalen
- Kolsäter
- Stömne
- Sölje
- Hillringsberg
- Glava glasbruk
- Ränkesed
Glava Glasbruk
Den 1 augusti 1856 tändes för första gången smätugnen med 9 deglar, med hjälp av de 42 anställda. Ett tegelbruk, en takspånhyvel och en mjölkvarn utgjorde den dåtida industrianläggningen. Snart utökades den med en sträckugn. I september 1872 brann hyttan ner. Den nya ugnen värmdes med gas istället för ved. Soda togs från England, degellera från Frankrike, kalk från Gotland och sand från Vättern. Glava Galsbruk var ett utpräglat fönsterglasbruk.
År 1873 bildades Glava Glasbruks AB. Byggnadsbeståndet rustades och en ny gasgenerator och sträckugn byggdes. Sågverket renoverades också. På sågen tillverkades främst bräder till glaslådorna att frakta det glaset i. Hösten 1876 tillverkades de dittills största rutorna, 1,65 x 0,54 meter stora. Glavas fönsterglas var nu bäst i Sverige och mycket bättre än t.ex det Belgiska.
Åren 1878 och 1879 hade produktionen omdanats helt och man låg långt framme trots lågkonjunkturerna. En ny smältugn av egen konstruktion byggdes med gott resultat. År 1880 köptes en ny sandbläster. 1885 byggdes järnvägen från bruket ner till hamnen i Bergsviken vid Glafsfjorden för att underlätta brukets transporter. Sträckan är bara 9 km men höjdskillnaden mellan Glafsfjorden och sjön Stora Gla är hela 96 meter. Tidigare hade transporterna gått samma väg med häst och vagn, vilket varit enormt ineffektivt. Läs mer om bruksbanan >>
Under 1890-talet övergick man till hel smätbassäng istället för deglar. 350 ton glasmassa knde hållas flytande på en gång. 1911 ödelades glashyttan av en eldsvåda. Ett större komplex för sträckhytta, skärkammare, packhus, lådverkstad och mängdkammare byggdes av tegel med skiffertak. Ett nytt gasverkshus med 5 generatorer, nytt sodahus och elkraftverk uppfördes också. 1,5 miljoner m2 glas producerades nu årligen. Arbetet pågick i treskift med upp till 80 arbetare per skift.
Glava glasbruk räddades undan konkurs 1921 genom att ingå i Svenska Fönsterglaskoncernen. 1927 övergick man till maskinblåsning av fönsteglas, vilket man då var ensam om i Sverige. Nya maskiner för ändamålet installerades och man blev återigen eget bolag. Den 28 mars 1939 lades allt arbete ner vid bruket på grund av en omfattande arbetskonflikt. Denna höll i sig så pass länge att fortsatt drift ej skulle löna sig. Även sågen och kvarnen vid Olsfors lades ner vid denna tid. Billeruds AB köpte in hela bruket med alla dess skogstillgångar, liksom många andra före detta bruk i västra Värmland. Järnvägen revs upp omkring 1938 och forslades bort, troligen som skrot på grudn av dess starka nedslitning. Banans betydelse hade minskat de sista åren, tack vare lastbilens intåg. De sista glaslasterna hade körts på landsväg ner till Vännacka station på DVVJ. Banvallen är dock synlig långa sträckor än idag och hembygdsföreningen anordnar årligen (?) vandringar längs den för intresserade.
Stefan Nilsson 2005 Info