- Sågsidan
- Nors Ångsåg
- Björnö
- Kvarnar
Sågar, kort om deras
organisation i äldre tid
Nedan följer ett inlägg som jag skrev på Modellrallarens forum om min syn på hur mindre sågverk ofta var organiserade under 1900-talets första halva. Tillägg, synpunkter och påpekanden tas gärna emot via e-brev
För den som undrar kan jag säga att jag var anställd på Norsälvens Sågverk i Vålberg utanför Karlstad i ca 8 år. Jag började i råsorteringen, där det nysågade virket sorteras efter dimension. Därefter jobbade jag ett tag vid kantverket inne i sågen för att sen lära mig sköta bandsågen och även barkmaskinen. I samband med högskolestudier fick jag istället börja som inhoppare och allt-i-allo, vilket innebar att jag fick prova på samtliga arbeten (utom torkskötarens och smörjarens) inom sågen.
Jag har ett personligt intresse av sågning eftersom jag gillar att hålla på med trä. 1994 gick jag en kurs i småskalig sågning vid skogsbruksskolan i Södra Viken utanför Sunne. Min dröm är att en gång kunna sätta upp en liten sågbänk vid mitt föräldrahem...
Som fd sågverksarbetare kan jag lämna några korta tips, som du kan ha nytta av? OBS att det gäller Mellansverige. Skillnaderna är dock inte så stora, tror jag, i USA och i Europa såg det ganska likartat ut, vad jag sett. I USA verkade dock tonvikten mer ha legat på tillfälliga sågverksläger med små el- eller ångdrivna cirkelsågar. Därifrån finns många fina sågar i modell som skulle passa rakt av på en svensk bana. De tyska modellhus som ska föreställa vattensågar liknar däremot mycket mer kvarnar, något som veterligen inte förekommit i Sverige.
De mindre sågarna var under den perioden oftast vatten- eller eldrivna, kanske som en övergång från vatten till el. En större bysåg kunde vara en typisk tvåvåningslada med sågram (för att vevaxeln och vevstaken för ramen tog upp undre våningen, togs virket in och sågades på övre våningen), medan de mindre ofta var långsträckta skjul med cirkelsågbänkar. Dessa kunde även ha tändkulemotor som drivning. Storleken och drivningen på sågen bestämdes väl av syftet med den: husbehov för en by var annorlunda än förädling för ett skogsbolag (större eller mindre). Å andra sidan kan man hävda att bysågarna sällan hade behov av att skeppa ut sitt timmer via järnväg eller annat, eftersom marknaden var mycket lokal. De lite större bolagen, eller de som hade skogstillgångar som antogs räcka länge, kanske tyckte det var värt att investera i en ångsåg - och en järnväg. I övergången mellan Böda skogsjärnväg och Ölands jvg fanns en såg, enligt SJK-boken "Skogen tar tåget", och det ser definitivt ut som en envånings cirkelsåg.
Sågtimret var förr barkat i skogen, senare kom det obarkat och man hade barkmaskiner före sågintaget. Timret förvarades i vatten, oftast en sjö eller damm, för att virket ska bli mjukt att såga i, och även för att skölja bort sten och grus som kan skada sågtänderna. De dras upp med wire in i sågen för klyvning. På större sågar sorterades timret i likaratde dimensioner för effektivare sågning, på mindre (cirkelsågar) tog man det som blev för varje stock. På större ramsågar blockades stockarna först, alltså att det sågades platt på två sidor, sen delades i plank och bräder. Vissa hade två ramar, en kantram och en klyvram. På mindre sågar kunde stocken direkt ramklyvas till det man skulle ha ut. Bräderna går vidare till kantsågen, som tar bort den s.k vankanten, den rundade sidan, så bräderna blir rektangulära. De ändar av bräder och plank som har vankant sågades också bort, men jag har glömt vad uppgiften kallades...
Eftersom virket är blött ska det sen torkas, i äldre tid lufttorkas. Stabbläggarna bar ut plank och bräder på axeln, på en s.k puta, till virkesstabbarna, där det strö-lades. Ett enkelt tak lades sen på. Torkning krävs för både små och stora sågar, på de större fanns ibland rälsgående, handskjutna vagnar att dra virket på ut till stabbarna. Torkugnar och gaffeltruckar blev vanliga från 50-talet och framåt, på de större sågarna. OBS att nu har det också nytt namn: in = timmer, ut = virke (för papper = ved).
Spillvirke, ribb och avkapade ändar, togs till ved, till kolugnar eller -milor, tjärugnar eller liknande. Senare gjordes det till flis och spån. Spån eldades, såldes (= utlastning) eller lades bara på marken. Flis likaså. Moderna sågar omhändertar allt material, flis och spån går till pappersbruken, spån och bark eldas i pannorna till torkarna.
Det färdiga virket lastas sen ut, handlastat i äldre tid, löst men såklart staplat på vagnarna, antagligen bräder och plank separat, i alla fall det tyngre i botten. I senare tid som hela paket med truck.
Till sågen behövs också smöjroljor, fett m.m och nya klingor och blad till sågarna. Oftast (alltid?) fanns en slipbod, där sliparen slipade och riktade klingor och blad. På ramsågar förvarades i slipboden också klossarna av björkträ som användes som mellanlägg mellan rambladen för virkesdimensionerna. Sen beror det också lite på var den ligger i relation till andra anläggningar, bostäder m.m. En ensam såg ute i skogen var tvungen att ha allt som behövdes på plats, jämfört med en såg som ligger som en industri vid bebyggelse.
Glömde ytterligare vidareförädling: på vissa sågar fanns bl.a hyvlerier, stora eller små. De bysågar jag sett har haft vanliga snickerihyvlar i bottenvåningen (sk. "undersågen"), i andra fall var det separata byggnader. Det var nog vanligare förr att extra förädling skedde på sågen och inte annorstädes, om det var en bysåg eller industri. Var det en skogssåg skedde nog vidare förädling på annan plats. Snickerier kunde också finnas, samt andra former av vidareförädling som jag nu inte kommer på - förutom impregnering, där man tryckte in giftiga kemikalier i virket i avlånga, låga byggnader; in i ena änden och ut i den andra. Impregnering är nog inte så vanligt idag som förr p.g.a miljöskäl.
Moderna sågverk utför ibland enbart sågning medan all annan vidareförädling sker inom andra delar av en koncern eller hos kunderna. Vissa har kanske ett hyvleri men vanligast idag är nog tillverkning av spånpellets för eldning i villapannor.
Stefan Nilsson 2005 Info