Expedition: Östvärmland
Stefan Nilsson & Johan Stenson 2002-10-25
Den kyligaste morgonen denna oktober (-7 grader Celsius kl 8.30) tog vi plats i Johans bil för att dra åstad till de nordligaste lämningarna efter industri och järnväg i östra Värmland; Johans 3-årige son Axel var också med på färden. Vi hade även med oss en rad andra män och kvinnor: Akre, Bodstedt, Furuskog, Björklund, med flera fast i bok- och kompendieform. I vanlig ordning var vi tidsoptimister och trodde oss hinna en bra bit ner mot Kristinehamn före kvällen, men så blev såklart inte fallet. Å andra sidan har vi därmed en bra ursäkt till övriga i familjerna för att återigen sticka ut på tur längre fram. Resan skulle visa sig innehålla både aha-upplevelser och smärre besvikelser - eller i alla fall känslor av ödslighet mitt inne i bebodda samhällen...
Opeln stannade inte förrän vi kom till bygdegården i Liljendals bruk. Där klev vi ut i morgonkylan och in i en tom fårhage för att bese en damm och ett fallfärdigt såghus. Vi plockade fram kartor och böcker och konstaterade att det troligen var nedre bruket i Liljendal vi var vid. Enligt Bodstedt och Akre skulle en liten hästbana ha gått från denna plats, 350 meter ner till sjön Storagen, med spårvidden 544 mm eller 22 verktum. Så kan säkert ha varit fallet, men enligt Furuskog gick en bana mellan sjön Fjällrämens så kallade "ag" eller utlopp och ner till övre bruket. Därför for vi vidare 2 km upp till aget, där vi fikade. Dammarna vid aget hade byggts om sen vår ekonomiska karta gjordes men det gick fortfarande att se en del spår efter hur det sett ut tidigare. Vi fann här också en bank i terrängen som allra troligast är en gammal banvall från hästbanan. Vår tolkning är att banan var ca 2 km lång och gick mellan Fjällrämen och övre bruket, om spårvidden kan vi bara spekulera. Svante Forsaeus spekulerar om att Bodstedt enbart har gått på skriftliga uppgifter om banorna. Bevarat räls- och vagnmaterial tyder istället på att spårvidden genomgående var 28 verktum, alltså 693 mm. På sjöarna användes pråmar med räls på för att slippa omlastning, och det innebär att banorna samtliga hade denna bredare spårvidd.
Vid det övre bruket finns en del fina byggnader kvar, många ännu bebodda eller använda för sommarboende. I den lilla bruksherrgårdens större flyglar finns en firma "Aktiv ferie", där man kan hyra allt möjligt. Där finns också en före detta brukshandel som såg lite lagom museal ut. Det fanns en gammal kraftstation som Billerudbolaget uppenbarligen byggt, med en trätub till, varav den förra var i bättre renoverat skick än den senare. Ett litet hyreshus såg inte ut att ha några tomma lägenheter och inte ens den gamla parhusen var helt tomma. Akre beskriver Liljendal som öde och igenvuxet med storskog men det var inte alls vårt intryck. Tvärtom kändes det mer levande än många andra platser i Sveriges skogsbygder, och visst fanns det en del sly men fåren (och folket?) hade gjort ett bra jobb med att öppna upp de gamla bruksmarkerna.
Sjön Storagen slutar vid Oforsen (= 'forsen som inte finns'?). Före bredspårets tid gick här brukstransporterna på land ner till nästa sjö, även om Bodstedt nämner en hästbana (hmm...). Under 1800-talets slut nådde så Mora-Vänerns järnväg denna del av Bergslagsbygden, varpå hästarna ersattes med "riktiga" tåg. Oforsen i nutid var en avesvärt större järnvägsarkeologisk upplevelse än vi väntat oss - trots att dressinuthyrningen och cafeet var över för säsongen. Skyltar ute vid vägen lockade oss med "dressiner, kanoter, internet, kaffe, kristaller, stenar"(!). Stationshuset och det intilliggande Bostället sov ett slags välpyntad Törnrosasömn medan innehavarna var borta (på älgjakt eller i Holland vet vi inte); även dressinerna sov på rad inne i sitt pannplåtside på spår 2, gott isolerat av tätt intillväxande lövsly. Stationshuset var av sedvanlig typ längs denna del av MVJ och var relativt exteriört ("som Björklund skulle ha sagt"). Vi lade om lite växlar (och lade dem sen rätt igen, även om vare sig tåg eller dressiner kan forcera denna sly), snubblade på fundamenten för 1970-talets timmeromlastingskran, fotade de gamla bangårdslamporna som ännu fanns kvar, dök ner (nåja…) i lingravar och -trummor för växlar och bomspel - och vi fann det ena gamla stickspåret som gått bort till Storagen. Det hade kapats av vägen till Liljendal, så en stoppbock hade satts upp söder om denna. Norr om vägen fortsatte dock rälsen ytterligare ett femtoital meter mot sjön innan rälsen hade förvridits av dammbyggare på senare tid. Med risk att betraktas som en oseriös, gravplundrande arkeolog, måste jag bekänna att jag bände loss en rälsspik från detta övermossade skogsspår! Sammantaget - Oforsen var kul!
Därför hade det helt plötsligt lidit långt fram på förmiddagen när vi styrde Opeln mot Rämen. Vi insåg när vi satt och viftade in mot olika vägar dit att den ene menade stationen och sågverket och den andre menade järnbruket och dess hästbana. Som det senare låg längre bort tog vi det först, och det var ingen miss. Som många andra gamla bruksplatser var det väldigt vackert med stora inslag av lövträd trots den nordliga breddgraden. Herrgården och dess omgivning är ett riksintresseområde i länet och byggnaderna med trädgård och odlingsmarker är verkligen speciella. Förutom den obligatoriska skylten från RAÄ fanns också en del lokalt uppsatta skyltar i träna, med olika mysko bokcitat. Här fanns också fårstängsel men inga får, här fanns före detta bensinpump och dito brukshandel. Vi, som har mindre intresse av herrrgårdarna och ser dem mer som en bakgrund till industrihistorian, började såklart istället vid hyttruinen.
Vi hade inga exakta uppgifter att gå på vad gällde den gamla bruksbanan, förutom Bodstedt, som menade att den gått från en udde i Bosjön österut ca 450 meter och ner till sjön Rämen (förr: Näsrämen) och haft 500 mm spårvidd. Vi fann en skärning och en liten bank som vi antog kunde ha varit en banvall, och det var nog också så. Den kunde vi följa från hyttbacken ner till sjön. Däremot kunde vi inte se att den skulle ha fortsatt vidare västerut, så vi antar att Bodstedt hade fel - längden 450 m stämmer också rätt bra från hyttan till bryggan. En bit öster om hyttan började banvallen slutta rätt skapligt ner mot sjön, och strax därefter korsade den en trätub på en liten bro. Just detta parti skulle definitivt göra sig som ett diorama i nån passande skala: kuperat, hästbana, bruksprodukter, kort kanal, damm, trätub, bro! Efter att skyndsamt ha tillryggalagt den bit av vallen som går på nåns privattomt, passerade vi på den nutida grusvägen en gammal smedja och sen en även idag använd liten såg, där trätuben gick in i en utbyggnad på dess baksida; kanske förr en kvarn? Nere vid sjön avvek grusvägen åter från banvallen och denna slutade på något som antagligen varit nån slags stensatt lastagebrygga ut i vattnet.
Åter så till bilen och tillbaka mot stationen vid Inlandsbanan, men en avstickare ner till Rämens mycket vackert belägna kyrka ute på en udde i sjön. Tomtmarkeringar på den gamla ekonomiska kartan i dagens storskog längs grusvägen visar på gångna tiders ideer om expansion i vildmarken (jaja, det var bara 30 år sen, jag vet!). En ännu mindre körväg ledde oss ner längs rälsen och in genom några hus av olika slag och ålder. Förutom en jättestor arbetarkasern som hette "Österbotten" fanns ett typiskt fyrkantigt femtiotalshus med fyrdelat tak, tre gula väggar och en vit, ett litet grått hus och ett litet rött samt stationshuset med sina uthus. Vägen gick rätt över stationstomten, såsom vägar förr plägade göra, för att människorna skulle kunna komma dit dom skulle och träffa dem de ville. Vi, som moderna stadsbor med E18 alldeles inpå våra hem, tyckte vi själva var påträngande och parkerade en bit bort. Vi gick sen längs rälsen tillbaka och kikade mot stationen för att se om nån skulle komma ut och köra bort oss. Allt var dock lugnt.
Här fanns till och med ett godsmagasin av en lite speciell typ, som vi tyckte kändes äldre. Kanske tillhörde det den första generationen från MVJ-tiden? Stationshuset hade namnskyltar på tre sidor och även en plasttaksveranda på spårsidan. Bangården var enormt lång för en så liten plats, de en gång tre spåren hade löpt i en mot norr vridande kurva hur långt som helst norrut. På vandringen upp mot norra växeln fanns slipers, avståndsskyltar, en gammal cykeldressin, sommarhus vid stranden, timmerupplag och diverse lövsly. Det befintliga spåret var här mer överväxt än det hade varit i Oforsen och vi antog att det inte kom så många dressiner förbi här.
"Hej! Jobbar ni med elen?" frågade en man kom emot oss längs vägen när vi kommit tillbaka till bilen. "Näe, vi är järnvägsintresserade som bara är här och kikar på stationen..." sa vi. "Jaså," sa han, "jag trodde ni var här för att greja elen. För fem år sen var dom här och satte upp nya elstolpar. Sen har inget hänt, trådarna hänger kvar i de gamla stolparna, inne i träna, strömmen går hela tiden här. Det var uppe i tidningen i måndags så jag trodde ni kommit därför!" Nej, vi var inga elgubbar. Men mannen visade sig vara gammal järnvägare, numera bosatt i Barkaby men med sommarviste i Rämen. Han visste berätta att det bodde en gammal dam i stationshuset, som visste allt om platsen, och att alla fyra husen med uthus omkring var gamla SJ-hus - en hel liten järnvägsby! Det var också mannens cykeldressin som stod invid spåret. Han använde den för att cykla till Lesjöfors för att handla men tog även turer norrut. Den gamla damen hade dock varit lite krasslig så vi avstod från att knacka på.
Det visade sig att Österbotten tillsammans med flera liknande kaserner var gamla arbetarkaserner till sågen som legat ute på udden söder om stationen. Det var meningen att sågen skulle bli museum men folk hade varit där och tagit virke så planerna föll, allt enligt den gamle mannen vi träffade. Det var ändå mycket liv och rörelse därnere nu, sa han, för jaktlaget hade slaktbod i närheten och detta var ju mitt i älgjaktsveckan. Han tyckte vi skulle kolla på det gamla sågspåret som ännu fanns kvar men vi hoppade över det för den här gången och styrde kosan söderut. Pizza i Lesjöfors hägrade!
Tyvärr(?) ligger Lesjöfors station och den gamla sågen före pizzerian. Därför hamnade vi på stationsplanen för fotografering och lite uppmätning av stationshus, godsmagasin, transformatorhus och sågverksbyggnader före maten. Det fanns "Lokaler att hyra" av SJ i stationens nedervåning enligt en skylt på väggen. Över huvud taget gav Lesjöfors ett starkt intryck av att vara bebott men samtidigt öde. Trots att det är ett lite större samhälle och det bor folk i många hus, upplevde vi stämningen som väldigt övergiven. Detta också trots att vi hade årets största folksamling i byn på andra sidan vägen: jaktlaget hade samlats för eftersnack efter dagen och det var 20 bilar med minst lika många gubbar. Roligaste detaljen annars var bangårdsbelysningen. Mellan två stolpar hängde en wire med två lampor i. I stolpen på perrongsidan gick wiren ner till en vev, så att man alltså kunde reglera sträckningen på wiren!
Trots att klockan var 90 minuter efter pizzerians öppningsdags var den igenbommad. Det fanns heller inget annat i ätväg så vi fortsatte till Långban. Där fortsatte vi fram till den (öppna) pizzerian för lunch, trots att Långbans station låg före. Märkvärdigt att den betydligt mindre orten Långban har öppet medan Lesjöfors var stängt. Men å andra sidan är Långban så mycket mer turistiskt mot vad Lesjöfors är, så det finns måhända andra rutiner för att ta emot folk där. Lesjöfors industrimuseum är dock en udda och trevlig upplevelse, fast det var stängt såhär års. Utanför museet står en gammal växellokkaross på ett spår och en tankvagn. Ett hjul balanserar också ensamt på en räl.
Filipstads Tidning skvallrade om kamp för Långbans byskola och "Hur ska det gå med turismen i Långban?" var en annan orolig rubrikfråga. Anslagstavlan vid Bjelkes schakt vädjade om försökspersoner till bantningsexperiment. Efter måltid och en stärkande kaffekopp for vi ner till Långbans station. Den har varit sommarhus ett tag men är i fint skick utvändigt. Ägarinnan har målat av stationshuset på sin brevlåda. Bangården är väldigt överväxt med sly och det låg flera rishögar på det enda kvarvarande spåret. Här finns uppenbarligen ingen satsning på dressinturister. En bro i södra änden visade att det funnits minst tre spår här.
Ja, så hade dagen lidit tillräckligt medan Axel hade varit förvånansvärt tålmodig. Johan säger att "han är van" och det är väl inte den sämsta egenskap en arvinge kan ha! Istället för att avsluta i höjd med Sjöändan blev det Långban, vi svängde inte ens in i Persberg på hemvägen. Vi var en sväng dit i somras, med rälsbuss (Y1), liksom till Filipstad vid vårt besök i Daglösen. Vi åker igen till Östvärmland när vi får, då blir det Gammalkroppa och neråt: Herrhult, Nykroppa och andra sydligt exotiska Inlandsbaneplatser. Vi ska även då försöka se spår efter fler av de gamla sjöbanorna, oavsett hur de kan ha sett ut enligt Bodstedt, Akre och de andra. Kul har vi i alla fall!
*
Stefan Nilsson 2005 Info