Borgviks bruk
De tidigaste historiska källor som nämner Borgvik talar om att biskopsdömet i Skara ägde kvarnrörelse och laxfiske här på 1300-talet. Denna blygsamma industri skulle utvecklas till en betydligt större rörelse. Det började ca 1620, då länsmannen Christoffer Andersson från Nora och Lindes domsaga och hans kompanjon fogden Jöns Bock, anlade den första hammar smedjan i Borgviksforsen. En man som hette Knut Bryntesson miste då sitt kvarnfall men fick rätt att för egen del årligen utsmida 5 skeppund (ca 700 kg) smide mot att han själv stod för kol och arbetslöner. Förutom Knuts kvarn fanns olika små husbehovskvarnar i älven.
1627 sålde kompanjonerna hammaren till köpmannen Sven Påfvelsson. Smedjan brann ner 1630 och återuppbyggde 200-300 m uppströms. 1643 utskeppades 217 skeppund (ca 30 ton) smide från bruket. 1660 blev Påfvelssons måg, Nils Assmundsson, ägare till bruket. Han tog efternamn efter platsen och hette sen Borgström. 1683 eldhärjades smedjan på nytt och Nils söner, Erik och Nils Nilsson-Borgström, rustade upp den på nytt. De tilläts även bygga en ny hammare med två härdar 1690. Denna anlades vid nedre fallen. Tillverkningen steg till 1300 skeppund årligen. 1778 byggde dåvarande brukspatronen, Olof Schagerström, en ny smedja, nytt kvarnhus och en ny såg.
1846 köptes bruket av Carl A. Sköldebrand. Han bildade AB Kungsberg och inköpte härtill Brunsbergs bruk. All stångjärnstillverkning förlades til Borgvik och Lancashiremetoden infördes. Produktionen år 1865 var vid sågverket 4000 tolfter virke per år. Samma år började en masugn byggas för att man själva skulle kunna smälta malm vid bruket. I smedjans vällugn installerades en gengasledning och ett valsverk byggdes. Samtidigt anlades en järnväg förbi forsarna, mellan lastageplatserna vid Vänern och Värmeln. Den blev ca 1,5 km lång med spårvidden 885 mm. Det finns inget som tyder på annat än att enbart hästar användes som dragkraft under hela dess existens, men det förekommer uppgifter om att ett ånglok införskaffades ca 1880. Järnvägen var flitigt nyttjad, då den inte bara skulle om besörja transporterna mellan Vänern och Värmeln. All trafik till och från Brunsbergs bruk samt de boende kring Värmeln nyttjade järnvägen. Även brukets interna transporter mellan de olika avdelningarna skedde via denna. Läs mer om bruksbanan >> För transporter på Vänern inköptes en hjulångare, kallad Yngve Frej. Senare hade bolaget egna båtar som gick direkt mellan Borgvik och Göteborg. Den sista båten ska enligt uppgift ha sänkts efter sin sista tur vid Slottsbrosundet och då använts som fyllning för fabriksbyggena där.
En snickerifabrik anlades vid sågverket 1880. Sågen hade 3 ramar 1893 och sysselsatte ca 70 personer. Ett träsliperi anlades 1900 med 3 slipverk. En kuriositet är att järn från Borgviks bruk kom att användas vid bygget av Eiffeltornet i Paris.
Borgviks bruk omformades i tidens anda till aktiebolag, Borgviks AB. Bolaget köpte in Liljedals glasbruk och bildade även Kyrkebyns AB med uppgift att uppföra en sulfitfabrik vid Ransundet, öster om Segmon.
Nedläggelsen av Borgviks bruk började 1916, då träsliperiet lades ner. Billeruds AB köpte hela Borgvik 1920 och lade inom kort ner hela rörelsen: 1922 masugnen; 1924 resten av järnhanteringen; sågen och snickeriet kvarstod ännu en tid; en kraftstation byggdes längst upp i forsen.
Under 1990-talet sålde Billeruds AB hela Borgvik. Många gamla arbetarbostäder inköptes av de boende, kvarnen är restaurang; brukskontoret är konferensanläggning; vid hyttruinen hålls årligen flera evenemang, bl.a vid midsommar då vatten släpps på i forsen; en gammal kollada är idag danslokal, "Borgvikslaá". Många turister besöker årligen Borgvik, som är en vacker plats.
Stefan Nilsson 2005 Info