Blandade bilder från Sverige

Först en bild från en av mina favoritplatser på jorden: Backasätern i Dalby. En ovanligt harmonisk plats mitt ute på skogen, trots att molnen hänger gråa på just denna bild.

På Backasätern finns fortfarande ett fåtal byggnader stående. För denna ruin efter Kråkbua är det väl närmast en definitionsfråga om den är stående eller inte. Vacker tycker jag den är i alla fall.

Ransbysätern är å sin sida ett exempel på en mix av det turistiska och det museala landskapet. Gammalt och nytt blandas i en strävan efter en framtid.

I utmarksbruket ingick under medeltiden också järnproduktion. Tonvis med direkt smidbart järn har framställts i såna här ugnar; just denna användes på 1300-talet.

Skogsmark innehåller även annat. På Nyckelbyskogen i Övre Ullerud finns ett fantastiskt höggravfält från yngre järnålder, ihop med en fornåker - gamla inägor som dryga tusen år senare är utmark.

Med skog kan man också avse skogsbygd, vilket avspeglas i t.ex namnet Rudskoga. Här är dynamiken påtaglig och engagemanget för bygden stort. Rudskoga är ett utmärkt exempel på landskap i form av engagemang,
praktik och nätverk kopplat till plats.

Idag perifera platser kan som sagt förr ha varit centrala. Här syns rester efter Alsnö hus på Adelsö i Mälaren, med kyrkan och högarna i bakgrunden. Här satt kungen och kammade hem på handeln i Birka på grannön Björkö.

Andra platser förblir centrala genom seklerna. Dessa gravhögar uppe på Hallandsås är numera en del av en golfbana, inte så långt från tennisens
Mecka, Båstad.

Landskap är inte bara plats, nätverk och yta. Det är också kanaler och flöden. Förbi Laholmsbukten går en dubbelspårig järnväg som ska knyta samman Oslo med Europa, bara man får hål på den där åsjä**ln nån gång... Kommungubbarna fick Banverkspengar för nya vägar och annat i området, så då gör det inget att folk får 4 km till järnvägsstationen sen.

Falbygden, är den central eller perifer? Tja, för de som bor där är den förstås centralast. För de som gravlades i de många gånggrifterna uppe på hyllan på Omberg var den säkert också det, en gång för längesedan.

En vecka varje sommar görs Visby till det anakronistiska landskapet.
Medeltid blir nu. Nästa vecka är allt som vanligt igen, men om ett år
så är medeltiden här igen.

Nä, nu måste jag tillbaks till skogen. Håvra i Färila socken i Hälsingland är en annan favoritplats på jorden. Utmarken börjar strax bakom åkern, och sträcker
sig milsvitt bortöver. Soldaten placerades förstås längst bort i hörnet.

Sträcker på sig gör också denne man, på en hällristning i Tanum. Kanske är han västkustens förste storfiskare?

Upp