Skogsgeografi

Fossila åkrar i ett långtidsperspektiv

Stefan Nilsson (doktorandprojekt)
Historisk kulturgeografi

Inledning
Sverige är ett land som till större delen är täckt med skogsmark. Man har vanligen velat se skogsområdena som ett tämligen sent koloniserat och glest befolkat landskap. Skogen har ofta antagits förr ha varit obefolkad vildmark och ett orört naturlandskap, ända tills den koloniserats av inflyttande finnar eller i samband med 1800-talets torpexpansion. De under 1600-talet inflyttande svedjefinnarna har ofta angivits dels som upphov till många av de lämningar som finns ute i skogsmarkerna, dels som de första att bosätta sig i "vildmarken".

Ofta har också förhistoriska gravar fått utgöra ett slags underlag för var samtida mänskliga boningar funnits. Senare tiders forskning har till viss del ruckat denna bild. Dock har få riktigt samlade försök ännu gjorts att ge någon ny bild av hur skogsområdena utnyttjats förr. Som exempel på ett bra försök kan nämnas Eva Svenssons nyutkomna avhandling Människor i utmark (Lund 1998).

Det har funnits två huvudsakliga inriktningar inom problematiken kring bebyggelse och gravar. Den ena är att områden utan gravar från förhistorisk tid inte koloniserats alls förrän under medeltiden. Den andra är att det har funnits två parallellt existerande kulturformer under förhistorisk tid: a) en bondekultur i odlingsbygd som gravlade sina döda i höggravar samt b) en från stenåldern kvarlevande rörlig jakt- och fångstkultur i skogsmarkerna, vars karaktär och lämningar är mer diffusa. Fångstkulturen skall senare ha assimilerats med bondekulturen och så försvunnit.

På övergivna gårdar från medeltiden, belägna i skogsmark, hittar man påfallande ofta ödegårdar som är ännu äldre. Många exempel finns från både Sverige och Norge på att man redan under mellersta järnåldern, ca 100-700 AD, bott på dessa platser.

På andra håll i Sverige finns också tecken på att man mer eller mindre kontinuerligt bott i och brukat dessa skogsområden sedan vår tideräknings början. Trots detta har man ännu inte påträffat några boplatser här som varit äldre än medeltid; man har haft den förutfattade meningen att här finns bara mänskliga lämningar från stenålder och medeltid.

Undertecknad deltar som kulturgeograf i det värmländska projektet Bebyggelse, Säterdrift och Landskap. Ett av resultaten av detta projekt är, att en husgrund från övergången mellan vikingatid och medeltid har hittats på ödehemmanet Skinneruds marker i Klarälvdalen. Huset antas vara en utflyttning från en äldre gård Backa, i samband med den agrara expansion som försiggick över hela landet vid denna tid. Norr om Ekshärad saknas helt kända gravar från förhistorisk tid, och husgrunden i Skinnerud är alltså ett bra exempel på att fast bebyggelse fanns här uppe vid denna tid – utan att man hittat några gravar. (En första arbetsrapport från projektet finns: Johansson et al. 1997.)

Från skogsområdena i Värmland finns också exempel på ödelagda medeltidsgårdar som haft äldre föregångare, t.ex. Skramle i Gunnarskog socken. Det finns också relativt många exempel på övergiven åkermark i Värmlandsskogarna, som inte har någon tydlig koppling till dagens bebyggelse och odlade bygd (se Fossil åker nedan).

Syfte
Jag skulle vilja lyfta fram dynamiken i äldre bosättningars och odlingars kontinuitet i skogsområdena äldre bebyggelsehistoria utifrån ett kulturgeografiskt perspektiv. Som studieobjekt skulle jag främst ha det fossila kulturlandskap som finns i de värmländska skogarna. Trots skogsområdenas yttre karaktär av vildmark, tyder mycket på att dessa förr innehållit ett rikt och varierat kulturlandskap.

Valet av övergivna åkrar och gårdar i Värmlands skogsmarker som studieobjekt, grundar sig på min uppfattning om att åkermark och boplatser säger mer om människans dagliga liv än exempelvis gravar. Värmland är också det landskap som ligger mig närmast att studera – av flera orsaker, bland annat för att så lite är gjort i Värmland, dels för att det är min hembygd.

Tidsperspektivet för studien skulle löpa från vår tideräknings början fram till 1600-talet – från den tid då människor kan antas ha blivit bofasta, fram till tiden för den finska kolonisationen.

Bofast kan i detta sammanhang ha olika innebörd; gemensamt är att hushållens medlemmar hade en fast punkt i landskapet som man huvudsakligen uppehöll sig vid. Det är också i detta sammanhang som skillnaden mellan inäga och utmark uppstår; att man började skilja mellan olika aktiviteter genom var boplatsen är. Agrara aktiviteter vid gården – intensivt åkerbruk på fasta åkrar, slåtter på ängsmark, med flera – utfördes på inägor, medan andra aktiviteter, såsom extensiv odling på utmarksåkrar, skogsbete, myrslåtter, täkt av olika träprodukter, etc., utfördes på utmarker. Man började helt enkelt skikta landskapet efter olika användningar av marken i och med bofastheten.

Ett sådant här arbete innebär också att arbeta tvärvetenskapligt. I de tre värmländska forskningsprojekt som undertecknad deltar i, finns representanter från flera olika parallella discipliner: arkeologi, historia, ekonomisk historia, vegetationshistoria, med flera. Samarbete av det här slaget för resultaten ett gott stycke längre än vad som annars skulle vara fallet. Genom vars och ens skilda erfarenheter tillförs hela tiden nya perspektiv, vilket i sin tur genererar nya idéer och underlag för fortsatta diskussioner.

Ett samlande namn på arbetet skulle kunna vara historisk skogsgeografi: att studera den historiska dynamiken i och rumsliga relationer mellan människans olika agara aktiviteter i det fossila kulturlandskap som finns i Värmlands skogsområden under tiden 0 – 1600 AD.

Fossil åker
Under de senaste tvåtusen åren har värmlänningarna varit mer eller mindre bofasta, och haft en rad olika sätt att försörja sig. Oavsett vilken betydelse det haft, har åkerbruket spelat en viktig roll i näringsfånget. Det är också den aktivitet som lämnar de tydligaste spåren efter sig i landskapet. Dessa utgörs huvudsakligen av övergiven åkermark, kallad fossil åker. Att studera dessa åkrar i ett långtidsperspektiv, i skogsområden, anser jag skulle leda längre i förståelsen av både skogsområdenas äldre historia, men också av det dagliga livet hos dess invånare och de förutsättningar under vilka de levde.

Projekt: Röjningsrösen
Inom Värmlands län har man hittills påträffat ett hundratal områden med fossil åker i form av röjningsröseområden. Dessa områden uppvisar en stor morfologisk spännvidd, allt från små områden med få, små rösen till större områden med många stora rösen. Denna spännvidd rymmer troligen såväl kronologiska som regionala och naturgeografiska skillnader.

Röjningsrösen uppkommer i samband med stenröjning av mark som skall brukas på ett eller annat sätt, antingen genom jordbruk eller slåtter, kanske bete eller annat som vi idag inte känner till. (Denna eventuella variation i ursprung till stenröjda ytor är också något som vi vet tämligen lite om.) Om ett område med röjningsrösen brukas under lång tid med enkla metoder kan man anta att rösena bevarats, såvida inte senare tiders markbruk skaffar undan dem.

En stenröjning av ett område kan också företas i tider med relativt hög agrarteknisk nivå, som under 1600-1800-talen. Även då skapas röjningsrösen invid ytorna, men då ser de något annorlunda ut: andra markformer, annat stenmaterial, och så vidare. Om man senare intensifierar markbruket på platsen riskerar också rösena att odlas bort. Om åkrarna överges tidigt kan dock rösena istället bevaras.

I Värmland har tre noggrannare undersökningar av områden med röjningsrösen företagits. Den första, 1992, skedde på Värmlandsnäs och kunde konstatera att åkermarken tidsmässigt möjligen hörde samman med de gravar från bronsåldern som finns intill (Kretz 1992). Den andra studien gjordes av Sven Rentzhog från Riksantikvarieämbetet 1995. Han undersökte då ett röseområde på byn Bäviks marker i Östra Ämtervik socken: området karterades, man studerade historiska kartor och gjorde en fosfatkartering. Kolprover togs i det enda röjningsröse som grävdes ut och daterade röset till 700-talet AD (Rentzhog manus).

Den tredje undersökningen fick jag själv möjlighet att delta i. Arkeolog FD Eva Myrdal-Runebjer, Sunne, initierade ett projekt kring röjningsröseområden kring Fryken: Röjningsrösen i Fryksdalen – datering och resursutnyttjande, i vilket undertecknad också är delaktig som kulturgeograf. Upphovet till projektet var dels att det är en svår uppgift att skydda denna typ av fornlämningar i det moderna skogsbruket. Dels ville Eva göra jämförelser om utnyttjande av landskapets resurser mellan skogsområden på Sri Lanka och i Värmland under järnåldern för sin egen forskning.

Det område vi undersökte hösten 1997 ligger på byn Östra Ingersbys marker, ca 1,5 mil sydost om Sunne tätort. Området består av ett trettiotal rösen inom en knapp hektar fossil åker. I områdets sydöstra hörn finns också en järnåldersgrav, en stensättning. Området är beläget i skogsmark i anslutning till dagens odlade mark, och har enligt det äldre kartmaterialet varit betesmark åtminstone de senaste trehundrasextio åren.

Studenter från Högskolans i Karlstad B-kurs i arkeologi sattes dels att arkeologiskt undersöka fyra röjningsrösen. Dels att kartera hela det fossila åkerområdet, samt dels att detaljinventera byns hela ägoområde i syfte att hitta fler tänkbara lokaler – eller utesluta sådana.

Det visade sig att det inom åkerområdet fanns gott om spår från det jordbruk som hört samman med rösena: åkerhak, åkerterrasser, med mera. Det fanns också mer sentida spår som inte fanns med i något kartmaterial. Det blev också tydligt att området i norra kanten överlagras av den moderna åkermarken; det äldre åkerområdet har således en gång varit större.

Från kolprover tagna i ett av rösena har åkerområdet kunnat dateras till 700-talet AD, alltså inom samma period som det längre söderut belägna området i Östra Ämtervik. Några fler områden av liknande typ hittades inte inom byns övriga mark. (En första arbetsrapport finns: Myrdal-Runebjer & Nilsson 1998.)

På Mellanfrykens sydöstra sida finns också några större – ca 5-20 hektar – områden med röjningsrösen. Dessa områden är belägna i skogsmark långt från dagens bebyggelse och odling. Allt äldre kartmaterial tyder på att så också varit fallet i minst tre hundra år. I närheten finns några enstaka gravar av äldre typ, antingen från bronsålder eller äldre järnålder. Vilka var de som brukade dessa åkrar? Hur brukade de dem? När var de här? Hur länge stannade de? Var bodde de?

Längre österut, ett stycke öster om Klarälven, finns också områden med röjningsrösen. Inte heller om dessa är vår kunskap värst stor: vi vet att de finns. Dessa är också av en helt annan karaktär än de ovan nämnda: de är stora, minst lika stora som de områden som tidigare undersökts på småländska höglandet och daterats till yngre bronsålder (Gren 1997).

Medeltidens öde gårdar och åkrar
Vid olika inventeringar har man också hittat fossila åkersystem och ödelagda gårdar från medeltiden i länet. Dessa kan vara belägna både i skogsmark och mitt i dagens odlade bygd. Flera ödegårdar från medeltiden har undersökts arkeologiskt: Yxesjölinna i Järnskog socken (Atterman 1955), Lilla Årbotten (Andersson och Svensson 1992) och Skramle i Gunnarskog socken (Andersson och Svensson 1995), med flera. Andra platser har ännu bara studerats översiktligt, ofta i form av platsbesök eller karteringar, som exempelvis Ivarsbråten i Stavnäs socken (Svensson 1992) eller Tånäs i Ölme socken (Löndahl 1994).

Åter andra platser har berörts genom uppsatsarbeten; som exempel skall nämnas Jansson 1993 (C-uppsats i kulturgeografi) samt Andersson 1996 och 1997 (B- resp. C-uppsats i arkeologi). Genom dessa båda arbeten har inte bara kännedomen om ödegårdarna ökat, man har dessutom lagt fram fungerande metoder för att spåra nya ödegårdar i olika kamerala källor, främst i de geometriska jordeböckerna tillsammans med 1500-talets skatteböcker och jordeböcker.

I Riksantikvarieämbetets fornminnesregister hittar man ytterligare exempel på ödelagda gårdar i Värmland. Ibland handlar det om enstaka husgrunder, ibland om hela komplex från medeltiden, med åkersystem, hägnadssystem, med mera. Som exempel kan nämnas RAÄ 197 på Södra Sånebys marker i Sunne socken. Fornlämningen innehåller bland annat åkersystem, avgränsade av stensträngar och stenmurar, lagda i bestämda mönster. Platsen har inte undersökts arkeologiskt men har bedömts att sannolikt vara från medeltiden.

Undertecknad har inför 1999 ansökt om pengar ur en fond Särskilda medel för Forskarstuderandestipendier, förvaltad av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien i Stockholm. Anledningen till ansökan är att inom projektet Trissa och Ströning kunna studera tre medeltida fossila åkerområden i Värmland närmare.

Litteratur
Sofia Andersson och Eva Svensson 1992: Arkeologisk delundersökning av Lilla Årbottens gamla gårdstomt i Gunnarskog socken. Otryckt rapport från Värmlands Museum. Karlstad.

Sofia Andersson och Eva Svensson 1995: Skramle. Historien om en gård och en arkeologisk undersökning. Projekt Skramle 1990-94. Arbetsrapport 95:10. Institutionen för Samhällsvetenskap. Högskolan i Karlstad.

Carina Andersson 1996: Åmot – en medeltida ödegård i Gunnarskog. B-uppsats i arkeologi. Institutionen för Samhällsvetenskap. Högskolan i Karlstad.

Carina Andersson 1997: Ödegårdar i västra Värmland – studie av den medeltida ödeläggelsen i Gunnarskog, Arvika och Ny socknar. C-uppsats i arkeologi. Institutionen för Samhällsvetenskap. Högskolan i Karlstad.

Ingemar Atterman 1955: Rapport från en arkeologisk undersökning av förmodad kapellplats vid Norra Yxesjön, Järnskog socken. ATA 4561/55.

Leif Gren 1997: Fossil åkermark. Äldre tiders jordbruk – spåren i landskapet och de historiska sammanhangen. Fornlämningar i Sverige 1. Riksantikvarieämbetet. Stockholm.

Ulf Jansson 1993: Odling och ödeläggelse i Nordmarks härad. En studie utifrån 1640-talets kartor. Kulturgeografiskt seminarium nr. 1/93. Stockholms universitet.

Annie Johansson, Stefan Nilsson, Susanne Pettersson, Eva Svensson 1997: Bebyggelse och säterdrift i norra Värmland 1995-1996 – en förstudie. Arbetsrapport 97:17, arkeologi, institutionen för samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad.

Eva Kretz 1992: Röjningsröseområde med gravar och älvkvarnar. Presentation och problemdiskussion. I Englund, L-E (red.): Fornminnesinventeringen 1991. Säffle, Grums, Kils och Arvika kommuner, sidan 35-39. Karlstad.

Viveka Löndahl 1994: Inventering av Tånäs ödetomt. B-uppsats i arkeologi. Institutionen för Samhällsvetenskap. Högskolan i Karlstad.

Stefan Nilsson 1995: Täljsten på Skramle – en fråga om hemslöjd? C-uppsats i arkeologi, institutionen för samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad.

Stefan Nilsson 1996a: Bänteby. Utnyttjande av landskap i norra Värmland. B-uppsats, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

Stefan Nilsson 1996b: Bondemyten och Byfrågan. C-uppsats, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

Stefan Nilsson manus: Röjningsrösen i Fryksdalen. D-uppsats, Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet.

Sven Rentzhog manus: Rapport från en arkeologisk undersökning av ett röjningsröseområde vid Bävik, Östra Ämtervik socken, Sunne kommun. (Riksantikvarieämbetet.)

Eva Myrdal-Runebjer & Stefan Nilsson 1998: Röjningsröseområden i Fryksdalen – datering och resursutnyttjande. Arbetsrapport 98:7, avdelningen för historia, institutionen för samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad. Publikation

Eva Svensson 1992: “Ivarsbråten” – ett röjningsröseområde med folklig tradition. I Englund, L-E (red.): Fornminnesinventeringen 1991. Säffle, Grums, Kils och Arvika kommuner, sidan 105 ff. Karlstad.

Eva Svensson 1998: Människor i utmark. Lund Studies in Medieval Archaeology 21. Lund.