Trissa & Ströning
Björn Wallbom
Inledning
Tillvägagångssätt
Syfte och frågeställningar
Hamnar –
kommunikation – handel
Björn Wallbom (assistent)
Marinarkeologi
I alla tider har vattenleder av olika slag utgjort basen för materiella och mänskliga transporter. Årstidernas växlingar gjorde att landväga kommunikationsleder inte sällan var mycket svårframkomliga. Transporter med exempelvis järn från det inre av Värmland fraktades kanske till Lidköping (medeltidens enda riktiga stad i Vänerregionen) för vidare spridning söderut. Det mest logiska vid en sådan resa torde ha varit att frakta ner järnet till någon utskeppningshamn vid Vänerns strand för seglation över vattnet.
Ett viktigt skäl till genomförandet av marinarkeologiska studier i insjöar är att de syrefattiga bottnarna bevarar skepp och gods på ett mycket bra sätt. Möjligheter till upptäckter av olika förhållandevis välbevarade handelsprodukter, vilka värmlänningarna handlade med ökar därmed markant i jämförelse med landbaserad arkeologi.
För att öka förståelsen för det medeltida Värmland och inbyggarnas kontakter med närliggande regioner bör därför såväl in- som utskeppningshamnar och skeppsteknologi studeras. Hamnarnas lägen torde inte endast spegla goda tilläggningsplatser, utan även områdenas betydelse och möjliga kommunikationsvägar inåt land.
Det är också mycket möjligt att det föreligger ett samband mellan hamnar och orter med centralortsfunktioner. Förmodligen var skapandet av hamnar även beroende av lokala makteliters förmåga att upprätta olika skyddsfunktioner, t.ex. pålspärrar, på en plats. Var och hur man byggde en hamn bör alltså kunna ge god information om såväl mänskliga kontaktvägar och samlingsplatser som lokala makteliters förmåga/oförmåga att kontrollera dessa.
Projektet består av studier av äldre kartmaterial där ortsnamn kan indikera på hamnanläggningar med kontinuitet bakåt i tiden. Genom jämförelser med dagens ek/top och äldre kartor kan dåtida naturliga hamnlägen framkomma. På dessa kartor finns även ortnamn vilka kan indikera på tidigare maritima aktiviteter. Finner man en lämplig plats med hjälp av tidigare beskrivna metoder bör en fosfatkartering av området genomföras, höga halter av fosfater kan tyda på tidigare förhöjd mänsklig aktivitet vid platsen.
Påträffas områden med förhöjda fosfatvärden, där både de naturliga förutsättningarna och ortnamnen pekar mot tidigare hamnanläggningar, bör en inventering av platsen genomföras.
Den sannolikt dåliga sikten genererar i svårigheter att lokalisera ev. fynd, därför skall en inventeringen genomföras med hjälp av rutnätssökningar, där större områden metodiskt kan sökas av med hjälp av ett fåtal dykare. Vid lokalisering av intressanta objekt bör sökningarna ersättas av cirkelsökning av minst två dykare för att minska riskerna att man skall råka förbise mindre tydliga föremål.
Förutom studier av kartor och inventeringar längs Vänerkusten bör det även ske en marinarkeologisk inventering i vattnen kring den medeltida Fogdeborgen Amneholm vid Gullspångsälvens mynning. Området är ej tidigare undersökt, medan de samtida borgskomplexen Edsholmen och Saxholmen båda varit föremål för marinarkeologiska undersökningar, i samband med utgrävningar av själva borganläggningarna, ingendera har emellertid givit några indikationer på samtida hamnar.
Eftersom de tidigare inventeringarna vid dessa borganläggningar endast utförts i vattnen kring borgarnas absoluta närhet borde också undersökningar bedrivas vid dessa. Både vid Saxholmen/Edsholmen och Amneholm bör dock en grundlig förundersökning av olika kartor genomföras för att få en bra bild över lämpliga dåtida hamnlägen i borgarnas närhet. Antagligen fungerade borgarna i detta sammanhang som stora tullstationer vid dåtida inseglingslägen till hamnarna. Ingen av borgarna är belägna på så sätt att en ev. hamn torde ha varit belägen i dess absoluta närhet. Två av de tre borgarna ligger på holmar centralt placerade vid större vattensystem, den tredje Saxholmen är även den belägen på en holme.
Saxholmen ligger i Ölmeviken där inga fortsatta vattenanslutningar föreligger, från Edsholmen kan man genom ett stort sjösystem ta sig vidare längre inåt land, detsamma gäller för Amneholm som tidigare nämnts ligger mitt i Gullspångsälvens mynning.
Det mest följdriktiga borde ha varit att förlägga hamnarna en bit inåt land för att både lättare skydda dessa från anfall via vattnet men även öka tillgängligheten till hamnarna vid på/avlastning för vidare transport från och till det inre av Värmland.
Syfte och Frågeställningar
Syftet med projektet är att med hjälp av ovannämnda metoder och inventeringar söka svaren på följande frågor:
- Går det att urskilja ett samband mellan fogdeborgarna i Värmland och in/utskeppningshamnar i området, eller bedrevs handeln genom s.k. "bondeseglation" där grupper av strandnära bönder tillsammans svarade för en mindre gemensam hamnanläggning?
- Fanns det någon koncentration av hamnar och var förekom dessa i så fall?
- Fungerade hamnarna som en del av ett vidare kontaktnät med inbyggarna längre inåt land?