Röjningsröseområden: Östra Ingersby

Östra Ingersby –

Röjningsröseområde Raä 35, Sunne sn

Beskrivning
Pilotundersökning
Preliminär bedömning
Kartor
Rapport

Beskrivning
Röjningsröseområdet Raä 35 är knappt 1 ha stort och ligger i ställvis kraftigt sluttande, igenväxande hagmark. Inom området ligger en ensamliggande stensättning (grav). Området utgörs idag till största delen av blandskog men ställvis av 30-årig granplantering. Området är opåverkat av senare tiders mekaniserade skogsbruk och företer inga andra moderna markskador.

Pilotundersökning
I samarbete mellan kulturgeograf och arkeolog gjordes under perioden augusti till november 1997

Kartöverlägg över Östra Ingersby för tidskikt där det finns tillgängligt lantmäterimaterial (geometriska jordeboken 1642, storskifteskarta 1785 och ekonomisk karta 1885)
En fältkartering av området (karta)
Profilgrävning av 4 röjningsrösen med anslutande terrasskanter

Grävningen syftade till att

få fram daterbart material från ursprunglig markyta och i rösefyllningen för terminus post quem dateringar för rösets uppläggning
ta jordprover för paleobotaniska analyser från motsvarande lager
dokumentera röjningsrösets konstruktion för att spåra ev tidskiktning i uppbygget av röset

Arbetet utgör ett led i Institutionens för arkeologi vid Göteborgs universitet program "Landskap, bebyggelse och centralisering under järnålder" och genomfördes som fältkurs för B-kurs studenter i arkeologi vid Högskolan i Karlstad. Resultaten av pilotundersökningen är publicerade i en arbetsrapport från Högskolan i Karlstad (Myrdal-Runebjer & Nilsson 1998).

Preliminär bedömning
Inledande studier av det äldre kartmaterialet indikerar att det inte skett någon odling inom området i historisk tid. Röjningsrösenas och de stenröjda ytornas placering i relation till graven talar för att de är i bruk under en period då graven fortfarande respekteras: ingen bortodling av graven har skett, inga röjningsrösen ligger i direkt anslutning till den och ingen röjningssten är synlig på graven. Röjningsrösenas placering i förhållande till varandra (tätt och utan tydligt mönster av mellanliggande större symmetriska stenröjda åkerytor) talar för en lägre agrarteknisk nivå (hackbruk/årderbruk). I områdets norra del där det gränsar till modern åker och 1800-talsåker är röjningsstenen av annan karaktär ("stentipp").

Kolprover tagna i ett av röjningsrösena gav en terminus post quem-datering till 729-977 e.Kr. (1210 +/- 75 BP), och i en nedgrävning under ett annat röse gav en terminus post quem datering till 1266-977 f.Kr. (2925+/- 100 BP).

Från undersökningar i Småland och Västergötland vet vi att boplatslämningar ofta finns i anslutning till den fossila åkermarken (Jönsson et al 1991; Mascher 1992). Undersökningarna tyder på att boplatserna "vandrat" inom ett område som utnyttjats extensivt och småskaligt för odling, men under mellanliggande långa trädesperioder också för råvarutäkt, insamling, bosättning och bete. I den aktuella undersökningen av Raä 35 påträffades i en terrasskant ovan ett röjningsröse lämningar av tre grävda gropar igenfyllda med sotig och kolbemängd jord, samt skörbränd sten i stratigrafiska relationer som indikerade anläggningstider såväl före som efter röjningsrösets uppläggning. Dessa har preliminärt tolkats som kokgropar och talar för att vi också inom detta område har boplatslämningar.

Sammantaget talar de inledande studierna för att vi här har lämningar av ett förhistoriskt – troligen järnålderstida – åkerbruk och att pilotundersökningarna bör följas upp med fosfatkartering, ev boplatsundersökning samt kompletterande pollenanalys.

Rapport
Myrdal-Runebjer, Eva & Nilsson, Stefan 1998: Röjningsröseområden i Fryksdalen – datering och resursutnyttjande. Arbetsrapport 98:7, avdelningen för historia, institutionen för samhällsvetenskap, Högskolan i Karlstad.