Kartor

Denna sida tar upp olika aspekter på kartor: historiska kartor med manuell och digital hantering (bl.a. rektifiering), fältkartering med GPS och hantering och analys av rumsliga data i GIS. Texterna baserar sig på mina erfarenheter i tidigare arbete samt de funderingar kring de olika som då uppstått.

Historiska kartor

Sverige har ju ett på många sätt unikt källmaterial i sina historiska kartor från 1500-talet och framåt. Materialet innehåller såväl yttäckande småskaliga kartor som storskaliga by- och gårdskartor. Dessvärre är materialet tämligen splittrat och det saknas egentliga översikter av vad som finns i olika arkiv.

Det mest kända arkivet är f.d. Lantmäteristyrelsens arkiv vid Lantmäteriverkets forskningsarkiv i Gävle. Där finns ca 220 000 historiska kartor från hela landet. Vid lantmäterimyndigheternas kontor ute i länen finns också en mängd historiska kartor. Här är dock bevarandegraden olika, beroende på att städer ofta brunnit och att kartor från före branden då förstörts. Ofta hittar man i myndigheternas arkiv kartor som inte finns i Gävle, och omvänt. I arkivet på myndigheten i Karlstad finns ca 100 000 kartor, då både historiska och sentida. Dock är kartor äldre än 1865 oftast kopior från Gävle eftersom Karlstad brann det året.

Säteriet Björnö i Gillberga i den s.k. Geometriska Jordeboken.

I mitt nuvarande arbete har jag, liksom i de tidigare, ofta anledning att ta hjälp av det storskaliga historiska kartmaterialet. Jag tar oftast fram s.k. historiska kartöverlägg, som är ett ypperligt hjälpmedel för att tolka och förstå gångna tiders kulturlandskap. Tekniken för att framställa kartöverlägg har utvecklats främst av Clas Tollin och finns beskriven i hans bok "Ättebackar och ödegärden" (RAÄ 1993). Från 1999 finns också en bok av Nicklas Cserhalmi "Fårad mark" (Sveriges Hembygdsförbund), som även innehåller bra avsnitt om jordbruks- och kulturlandskapshistoria – nödvändiga element för att kunna tolka historiska kartor.

Jag har själv tagit fram ett mindre kompendium, "Liten hjälpreda för läsning och tolkning av historiska kartor och kulturlandskap", som jag brukar dela ut på mina kartkurser. I kompendiet beskrivs ett urval av historiska kartor (tillkomsttid, skalor, innehåll), sockenkartor från Värmland, ordlistor över ord i äldre kartor samt gamla längd-, yt- och rymdmått, användbar litteratur, arkivförteckning, skalberäkning samt arbetssätt för kartöverlägg. Kompendiet tog jag fram för att få en överskådlig sammanställning av olika uppgifter som jag själv saknade. Det finns att hämta hem som PDF-fil: karttolk.pdf. En utökad version används i undervisningen i geografi här på universitetet.

Upp

Digital karthantering

Jag har också funderat en del kring digital hantering av kartor, såväl historiska som sentida. Det började vid landskapsprojektet på RAÄ, då vi fick utbildning i digital rektifiering på de stora UNIX-datorer som fanns där. Man använde sig då av utrustning som var dyr och komplex. Programvaran hette Eclipse (tillverkas inte längre), och den hanterade inte själva bilderna utan bara små textfiler med information om hur bilderna hade förändrats.

Det finns huvudsakligen tre metoder för digital rektifiering:

1. Punkttransformering
2. Mosaikmetoden
3. Gummiduksmetoden

Båda de sista metoderna bygger på att man har en fast bakgrundskarta med den historiska kartan halvtransparent i ett lager ovanför. På så sätt kan man vrida, skalförändra och flytta runt den historiska kartan ovanpå den moderna, tills man identiferat vilka områden som är korrekta och hur olika delområden stämmer överens sinsemellan.

Med gummiduksmetoden lade man sen ett rutnät över den historiska kartan, där man kunde ta tag i varje nod (eller flera) och flytta i önskad riktning. Området i flyttriktningen trycktes då ihop och området bakom drogs isär – just som en gummiduk. Metoden hade sina nackdelar, t.ex. blev linjer ganska vågiga och det kunde vara svårt att få ihop vissa delar med dålig geometri sinsemellan.

Mosaikmetoden tyckte jag var bättre, då den byggde på att "klona" delar av den historiska kartan i olika lager, som alla kunde skalförändras, vridas och flyttas sinsemellan. Dessutom blev alla linjer raka och det gick lätt att justera skarvarna mellan de olika delarna. Varje delområde blir då ytterst korrekt, både internt och relativt omgivande delar, fullt jämförbart med manuell rektifiering. Nackdelen är att man "klippte sönder" den gamla kartan utan angivelse var detta skett. Detta kunde dock ganska enkelt lösas, visade det sig.

Mosaikmetoden var den vi kom att använda i Gävle, eftersom den fungerade också i en vanlig bordsdator. Det fanns ett program för Macintosh som hette Live Picture som hade klonings- och därmed mosaikfunktion. Även detta program hanterade inte bilderna i sig utan bara textfiler med information om förändringarna av dem. Tyvärr har inget motsvarande program kunnat hittas för PC och det utvecklas inte längre heller för Mac. Läs ett PM om mosaikmetoden på Mac: digrekt.pdf

Exempel på ett digitalt historiskt kartöverlägg: en laga skifteskarta från Asaryd
i Småland har lagts ovanpå Blå kartan. Den digitala kartbilden har gjorts delvis
transparent i Photoshop och vridits och skalats för att stämma så bra som möjligt.

Punkttransformeringsmetoden bygger på att man har den moderna och den historiska kartan i två separata förnster bredvid varandra. Sedan sätter man nya koordinater till den gamla kartan från den moderna. Efter att ha givit ett antal punkter (ju fler desto bättre rektifiering) renderar man den historiska kartan. Den dras då isär, också som en gummiduk, till de nya koordinaterna. Metoden ger kartor som egentligen inte är helt korrekta någonstans samt att det inte går att direkt se hur resultatet blivit. Punkttransformeringsmetoden används annars vid rektifiering av flyg- och satellitbilder vid kartframställning. Det finns ett antal programvaror för denna metod: ERDAS Imagine, IDRISI, m.fl. Dessutom finns tillägg för att punkttransformera direkt i ArcView: Image Analysis, Orthorec, m.fl. Dessa kan dock endast hantera ett fåtal punkter jämfört med IDRISI och Imagine. Den stora fördelen med punkttransformeringsmetoden är att de rektifierade historiska omedelbart blir geokodade i det koordinatsystem man använder. För de andra metoderna krävs efterarbete med geokodningen.

Frågan man bör ställa sig vid val av metod är vilken noggranhet man vill ha, vilket i sin tur är kopplat till syftet. Mosaikmetoden, som ger de mest korrekt rektifierade kartorna, är liksom gummiduksmetoden ganska system- och resurskrävande. Punkttransformeringen ger inte lika bra geometri i kartorna, och väljer man tilläggen till ArcView får man dessutom ganska få punkter. Dock kanske det är fullt tillräckligt för det syfte man har med rektifieringen, och mer i linje med de resurser man har.

Jag har själv rektifierat en del historiska kartor digitalt i mitt doktorandarbete, om än inte i så hög grad. Det visar sig då, som också bland andra Raä kommit fram till, att Adobe Photoshop räcker gott för att kunna ta fram tillräckligt bra digitala kartöverlägg. Programmet hanterar främst mosaikmetoden, men kan också användas efter liknande principer som med manuella överlägg genom dess lagerhantering.

Upp